Marcin Kromers historia om Erik XIV

År 1570 utkom i Polen en skrift med titeln En sann historia om den finländske hertig Johans och den polska prinsessan Katarinas jämmerliga äventyr. [1] Personerna som åsyftas i titeln är den svenske hertigen Johan (som var hertig av Finland innan han blev kung under namnet Johan III) och hans hustru Katarina Jagellonica. Den tredje huvudpersonen i boken är Johans bror Erik XIV, som var den som var skyldig till parets "jämmerliga äventyr".

Skriften, som är på polska, utgavs anonymt, men vi vet nu att den är författad av den polske prästen och humanisten Marcin Kromer. [2] Vid sidan om sin prästgärning var Kromer kunglig sekreterare, historiker och diplomat. Han ansvarade för de polska riksarkiven och författade ett verk om Polens historia i trettio volymer. Som diplomat deltog han bland annat i de svensk-danska fredsförhandlingarna i Stettin 1570. Han var dessutom mycket engagerad i motreformationen i Polen. [3]

I En sann historia berättar Kromer hur "den grymme tyrannen" Erik XIV under sin regeringstid lät spärra in Johan och Katarina på Gripsholm. [4] Paret placerades i ett obekvämt litet rum, berövades sina kläder och smycken och serverades usel mat. Ingen fick besöka dem, deras tjänare höggs ned inför deras ögon och Katarina tvingades föda sina barn i fängelset (däribland Sigismund, som två decennier senare valdes till kung i Polen). [5] Det berättas att Katarina blev dödssjuk av den stora plågan, skräcken och sorgen. [6]

Som en viktig inspiratör till de onda handlingarna utpekas Eriks rådgivare Jöran Persson ("Jurperza"). Han omtalas i berättelsen som en förrädare, som har orsakat tvisten mellan bröderna Erik och Johan. [7] Johan påstås till och med ha sagt till Jöran Persson att all olycka har orsakats av dennes lögner och att Erik inte skall anklagas. [8]

Men det är trots allt Erik själv som Kromer utmålar som den mordiske tyrannen, den med blodbesudlade händer. I berättelsen påstås att Erik har dräpt sju rådsherrar, och flera av dessa attacker beskrivs. [9] I samtliga fall framstår Erik som obalanserad, impulsiv och aggressiv, medan de mördade männen beskrivs som ädla och kloka.

Erik sägs också ha planerat att döda Johan och hans lille son Sigismund; Johans huvud skulle sedan föras till kungen, medan barnet skulle genomborras med en påle. Dessa planer smidde kungen i samråd med Jöran Persson, och det var Persson som fick i uppdrag att utföra dåden, enligt berättelsen. [10] En annan av Eriks och Jöran Perssons gruvliga planer skall ha varit att utlämna Katarina till den ryske tsaren, som önskade ta henne till hustru. [11]

Kromer berättar att Eriks gamle lärare Dionysius Beurraeus varnade Erik: om inte kungen avstod från sina planer, så skulle Guds hämnd drabba honom. Men Erik ville inte lyssna, utan dödade i raseri den gamle mannen. [12] Sedan beskrivs hur Erik även högg ned Ivan Ivarsson och därefter rev sönder sina kläder och sprang till skogs, där han under tre dagar och tre nätter irrade runt på klipporna. Han hittades ­ uthungrad och tokig ­ och fördes till Svartsjö, där han så småningom återfick förståndet. Enligt berättelsen insåg Erik själv att han hade straffats av Gud för sina synder. [13]

Kromer förtäljer om några mer eller mindre övernaturliga händelser som drabbade Erik. Efter att han hade dödat tre män fick han i en syn se en person i vita kläder, som sade:

Kromer låter således en budbärare från himlen förutsäga Eriks öde; budbärarens utsaga överensstämmer med vad som senare i skriften berättas om kungen. Utsagan är emellertid inte enbart kalkerad på händelserna i Sverige, den är i lika hög grad hämtad från Bibeln. I Daniels bok i Gamla testamentet berättas om en dröm som kung Nebukadnessar haft och som uttyds av Daniel. [15] Daniel förklarar att drömmen betyder att Guds beslut har drabbat Nedukadnessar: kungen kommer att fördrivas ur människors krets, bo bland markens djur, få gräs att äta som oxarna och fuktas av himlens dagg.. Efter "sju tider" skulle dock kungen inse att det är Gud som råder och han skulle återfå sitt rike.

Så gick det mycket riktigt för kung Nedukadnessar, enligt Bibeln. Han levde som ett vilddjur, utstött ur människors krets, tills han efter "sju tider" fick tillbaka sitt förstånd och återinsattes som kung.

Likheterna mellan Eriks och Nebukadnessars öden är tydliga: de lever ute i naturen, äter gräs, saknar kläder att täcka kroppen med och de har förlorat sitt förstånd. Kromer gör även en anspelning på de "sju tiderna": han berättar att Erik själv trodde att han skulle vara fången i sju år och sedan åter bli kung. [16] Skillnaden mellan budskapen till den babyloniske och den svenske kungen är att Erik av den vitklädde varelsen förutspås "evig fångenskap", medan Nebukadnessar enligt Daniel skall återfå makten efter att ha kommit till insikt om Guds makt. Kanske var Kromers tanke att Erik aldrig skulle komma till en sådan insikt.

Kromer vet också att berätta om andra mystiska skeenden: när Erik hade huggit ned Dionysius Beurraeus kunde människor tydligt vid kungens sida se en svart bonde som viskade i hans öra ­ det var den Onde, menade de. Och ibland såg de även en ilsken svart hund, om vilken Erik själv sade att den manade honom att slå ned hela adeln och i stället sätta bönderna att råda. [17]

Erik presenteras således i berättelsen som en man som drivs av onda makter och straffas av Gud. Han kontrasterar därmed klart mot Johan och Katarina, som beskrivs som ett fromt par. Kromer berättar att de under sin olyckstid tackade Gud och satte allt sitt hopp till honom. [18] Och när Erik hade avsatts 1568 och Johan regerade, så påstås Johan ha betett sig som en sann kristen furste, som inte vredgades eller hämnades på Erik ­ trots att Erik hade låtit Johan och Katarina fara så illa i fångenskapen, blev Erik kungligt behandlad i sitt fängelse, enligt Kromer. Johan sägs ha uppmuntrats till denna barmhärtighet av Katarina. [19] De starka banden mellan Johan och Katarina framhålls också i historien. Kromer berättar hur hon vägrade skiljas från maken när han skulle fängslas på Gripsholm ­ hon argumenterade då genom att ta av sig sin vigselring och peka på den bibliska inskriften "Vad Gud har förenat får människan inte åtskilja". [20]

Svenska anklagelseskrifter mot Erik XIV

Kromers negativa teckning av Erik XIV var ingalunda unik för sin tid. I samband med att Erik störtades från den svenska tronen 1568 riktades en rad anklagelser mot honom i svenska skrifter. [21] Det hävdades att han alltid haft en ond och tyrannisk natur och haft lust till det orätta, att han från sin första regeringstid haft i sinnet att fördärva alla Sveriges invånare och låta riket komma i främmande händer, att han var en människohatare som inte vördade någon människas liv och aldrig kunde bli mätt på blod. [22]

Det påstods också att Erik var besatt av en ond ande. Denne ande kallades i anklagelseskrifterna ibland för Sauls ande, eftersom den gammaltestamentlige kungen Saul plågades av en ond ande efter att han hade vänt sig ifrån Gud. [23] Erik sades ha drabbats av denne ande som ett straff från Gud, och den hade förhärdat hans hjärta så att han inte insåg att han handlade fel, hävdades det. Vidare påstods att anden ofta hade tagit allt vett och förnuft från kungen och vissa tider gjort honom helt vild så att han inte kunde ta sig för annat än att mörda och slå ihjäl folk. [24]

Både i de svenska skrifterna och i Kromers polska historia dras således paralleller mellan Erik och gammaltestamentliga kungar som drabbats av Guds straff. Kromer refererar till Nebukadnessar, som blev vansinnig och irrade runt som ett djur, och de svenska författarna anknyter till Saul, som plågades av en ond ande. Inget av dessa bibliska fall är emellertid riktigt lyckat att hänvisa till, om syftet är att rättfärdiga en avsättning av kungen. Nebukadnessar fick ju tillbaka makten efter "sju tider", och Saul blev aldrig avsatt – även efter att han hade vänt sig ifrån Gud fick han sitta kvar som kung; den rättfärdige David ville inte störta honom, eftersom han inte ville räcka ut sin hand mot Herrens smorde. [25]

Bilden av den vansinnige och mordiske kungen var inte helt osann. Erik var verkligen sinnessjuk under vissa perioder, vilket bland annat resulterade i att han 1567 högg ned en medlem av ätten Sture, befallde sina knektar att dräpa ytterligare några adelsmän och sedan försvann till skogs. Det närmaste halvåret efter dessa så kallade Sturemorden befann sig Erik i ett sinnesförvirrat tillstånd. Han ansåg sig vara förföljd, han delade ut sina ägodelar och tidvis trodde han att det var brodern Johan som var kung.

Vissa av de svenska anklagelserna mot Erik var dock så groteska att de är svåra att ta på allvar. Bland annat hävdades det att han hade haft för avsikt att skövla Stockholm och därefter bränna ned slottet, staden och de bästa skeppen, slå ihjäl de flesta av invånarna och även alla dem som han hyste misstanke mot och som inte höll med honom, med krut bränna upp kungliga kvinnor (om han inte kunde skicka dem till Ryssland) och sedan själv fly med rikets skatt till Finland. [26]

Denna monstruösa bild av den avsatte kungen målades upp av dem som hade lett resningen, först och främst brodern Johan, och syfte var naturligtvis att rättfärdiga avsättningen. Att det var legitimt att avsätta en tyrannisk kung var en utbredd uppfattning under medeltiden, och föreställningen levde vidare i Sverige under 1500-talet, trots att lutherskt sinnade predikanter försökte inpränta en annan uppfattning. [27] Bidragande till att motstånd mot tyranner glorifierades i Sverige var säkerligen Gustav Vasa, som under nästan 40 års tid påminde svenskarna om hur han hade befriat dem på 1520-talet genom att störta tyrannen Kristian II.

Att Johan och hans anhängare var måna om att framställa Erik i så ogynnsam dager som möjligt, finns det således lättförståeliga motiv till. Men vad var anledningen till att den polske prästen Kromer tog sig tid att författa en berättelse om Erik?

Eriks lutherska sympatier

Jämfört med de svenska anklagelseskrifterna mot Erik, ger Kromers berättelse inte en lika negativ bild av kungen. Erik framställs inte som enbart ogudaktig i En sann historia, utan snarare som en man som slits mellan Gud och den Onde.

De inre spänningarna hos Erik framgår exempelvis när han under sin sjukdomsperiod förhandlar med Johan om villkoren för en abdikation. Erik ställer då ­ enligt Kromers berättelse ­ bland annat krav på att Johan håller sig till den rätta religionen. Kromer återger hela Eriks lista med villkor som måste uppfyllas om kungakronan skall övergå till Johan, och listans tredje punkt påstås innehålla följande krav: Johan skall befrämja Guds ord och sanna skrifter, i synnerhet Gamla och Nya testamentet, han skall bevara och undervisa om Luthers, Melanchthons och andra heliga kristna doktorers läror och han skall inte tillåta någon annan religion eller främmande tro, utan bekänna sig till och försvara den lutherska läran. [28]

Här framstår således Erik som en ivrig lutheran, mån om att brodern Johan inte skall avfalla till någon annan lära. Det kan vara på sin plats att påpeka att den lista som Kromers återger inte överensstämmer med den lista som Gunnar Annell refererar till i sin avhandling om Erik XIV. Enligt den lista som Annell har studerat är det fråga om att Erik skall ha frihet att läsa Guds ord och Luthers, Melanchthons och andra kristna lärares skrifter, inte om att Johan skall göra det. [29] Huruvida listan hos Kromer överensstämmer med verkligheten eller inte spelar dock mindre roll i det här sammanhanget, och inte heller behöver vi bekymra oss över huruvida Kromer trodde att han återgav listan korrekt; här gäller det vad Kromer ville få sina läsare att tro ­ och det var för det första att dåren Erik var lutheran, och för det andra att Erik krävde att den fromme brodern Johan inte skulle avvika från den lutherska läran.

Kromers önskan att meddela sina läsare dessa omständigheter kan vara skälet till att han har infogat den långa listan i sin lilla skrift, i vilken han för övrigt inte återger några dokument. Listan upptar flera sidor, och den avbryter på ett påtagligt sätt den rappa berättelsen. Listan är dessutom av ringa vikt, eftersom det aldrig slöts något avtal mellan Johan och Erik. [30]

Varför var då Kromer angelägen om att informera polackerna om vad Erik sa till Johan angående religion? För att svara på det, måste omständigheterna kring tillkomsten av En sann berättelse utredas.

En politisk pamflett

År 1570, när skriften utgavs, styrdes Polen av kung Sigismund II August, broder till Katarina Jagellonica. Han saknade tronarvinge, och det stod klart för polackerna att de vid hans död skulle behöva anordna ett kungaval. Olika grupper i Polen lanserade olika kandidater till tronen, och en av dessa kandidater var Johan III. Genom sin hustru Katarina var han släkt med den Jagellonska ätten, som under långa tider suttit på den polska tronen, och denna släktskap var gynnsam för hans möjligheter att vinna ett polskt kungaval. Det fanns också politisk-strategiska skäl för polackerna att välja den svenske kungen: de två länderna skulle då kunna sluta avtal om den omtvistade sjöfarten på Östersjön samt förena sig i motståndet mot Ryssland. [31]

Kromers skrift bör betraktas som en politisk pamflett, vars syfte var att göra den polska opinionen välvilligt inställd till Johan III inför det kommande kungavalet. [32] Johan framställs som den idealiske kristne kungen, som härdade ut i olyckan (och till och med tackade Gud under tiden) och sedan skapade rättvisa genom att avsätta tyrannen Erik, dock utan att visa grymhet eller hämndbegär. Läsaren påminns om Johans band till Polen genom att hans tillgivna hustru Katarina spelar en av huvudrollerna i berättelsen. Likaså erinras om hotet från Ryssland i redogörelsen för den "tyranniske" tsaren som ville röva Katarina från Johan. [33]

I det kommande kungavalet skulle det vara av betydelse vilken religion som tronkandidaten anslöt sig till. Det rådde stor religiös tolerans i Polen under den här tiden (en tolerans som även inkluderade judar), och reformation hade vunnit framgång hos inflytelserika samhällsgrupper: det tyska borgerskapet hade attraherats av Luthers läror, och många adelsmän hade anslutit sig till kalvinismen. [34]

Det var således inte en omöjlighet att en protestant skulle väljas till kung. Den katolska kyrkan utövade dock fortfarande ett stort inflytande i landet, och för Kromer och hans prästkollegor kan knappast en entusiastisk protestant ha varit önskvärd på tronen.

Johan bekände sig officiellt till den reformerade svenska kyrkan. Genom Katarina, som var hängiven katolik, kom han dock i nära kontakt med den katolska tron, och han drogs synbarligen till den. Han strävade efter en union mellan den svenska kyrkan och Rom, han införde en katolskt präglad liturgi i Sverige och han lät jesuiter driva en teologisk högskola i Stockolm. Det finns till och med uppgifter om att han i hemlighet konverterade till katolska kyrkan 1578, men dessa har inte kunnat beläggas. Det är emellertid osäkert i hur hög grad Johan faktiskt sympatiserade med katolicismen; somliga forskare bedömer hans närmanden till Rom som i huvudsak politiskt och ekonomiskt motiverade. [35]

Kromer var mycket engagerad i den katolska kyrkans försök att vinna tillbaka personer som övergått till andra läror. Under 1560-talet påbörjades i Polen en offensiv från katolskt håll, främst driven av jesuiter, i syfte att återvinna de bortsprungna fåren. Kromer (som själv inte var jesuit) deltog i kampen genom att författa en mängd skrifter och predikade på en enkel polska, som vanligt folk kunde förstå. [36]

Men Kromers engagemang sträckte sig även utanför Polens gränser. Han kände Katarina Jagellonica, och i brev till henne i december 1569 uppmanade han henne att arbeta på sin makes konversion till katolska kyrkan. Katarina svarade i februari 1570 att hon inte hade någon högre önskan men att uppdraget var omöjligt av två skäl: dels för att Johan såg det som sin plikt att hålla sig till sin fars religion, dels för att det svenska folket skulle motsätta sig en förändring. [37]

Av brevväxlingen framgår således att Kromer var insatt i Johans och Katarinas religiösa ståndpunkter. Han visste att Johan var öppen för ett närmande till katolska kyrkan, även om en offentlig konversion var en omöjlighet.

Det var vid tiden för denna brevväxling som Kromer författade En sann historia. [38] Det framgår inte klart i berättelsen hur Johan ställde sig till katolska kyrkan och till reformationen ­ och det är möjligt att det är en avsiktlig oklarhet. En antydan om att Johan inte var någon entusiastisk lutheran görs dock genom återgivandet av Eriks kravlista 1567, där ett av kraven är att Johan skall hålla sig till lutherdomen. Varför skulle Erik anse sig nödgad att kräva detta, om det inte fanns risker för att Johan skulle avfalla från Luther? Det påstås dock aldrig i berättelsen att Johan hyste sympatier för katolicismen. Läsaren förblir i ovisshet.

På det viset presenterades Johan som en möjlig kandidat både för protestanter och för katoliker i Polen. Han var möjlig för protestanterna, eftersom han officiellt var medlem i ett protestantiskt samfund, och han var möjlig för katolikerna, eftersom han inte var någon riktigt hängiven lutheran (utan kanske till och med dragen till katolicismen).

Men varför ville den katolske prästen Kromer att Johan III skulle bli Polens nästa kung? Vore det inte ur hans synpunkt bättre om en katolsk Habsburgare intog tronen än om en medlem i den svenska reformerade kyrkan gjorde det? Möjligen ansåg Kromer att en ärkekatolik inte skulle ha möjlighet att bli vald till kung i Polen vid den tiden, med tanke på att en stor del av adelsmännen ­ som var de som skulle välja kungen ­ var protestanter. Habsburgarna var dessutom impopulära hos många polacker, som inte ville se en tysk på tronen. [39] I så fall var det bortkastad möda att stödja en sådan kandidat, och det var konstruktivare att propagera för Johan, som kanske skulle kunna gå att omvända till katolicismen.

Men räcker det som förklaring? Vore det ändå inte klokare, ur Kromers synvinkel, att stödja en katolsk kandidat? En katolik som inte tillhörde den habsburgska kretsen hade trots allt möjligheter att vinna (och det var också en sådan som vann valet 1573, nämligen fransmannen Henrik av Anjou).

Ett led i arbetet för Sveriges rekatolicering

Det är faktiskt möjligt att Kromer verkligen föredrog Johan framför andra kandidater, inklusive katolska sådana. Förklaringen till det skulle kunna ligga i katolska kyrkans önskan att rekatolicera Sverige. [40] Det är troligt att Kromer hyste förhoppningen att Sverige skulle kunna återvinnas till den katolska tron, om landet förenades med Polen genom en gemensam kung som hyste katolska sympatier. Möjligheterna att omvända kungen till katolicismen skulle säkerligen öka om han periodvis vistades i Polen. Motreformationen var där i full gång och hade stora framgångar. Måhända kunde dessa framgångar spridas även till andra sidan Östersjön, med Johan som hjälpande hand?

Kromers lansering av Johan som kandidat till den polska tronen blev emellertid inte framgångsrik. Johan kandiderade visserligen två gånger, men vid ingetdera tillfälle lade han ned någon större möda på att vinna. [41]   När det första kungavalet efter Sigismund Augusts död kom till stånd 1573, visade polackerna föga intresse för den svenske kandidaten. [42] Valet vanns, som sagt, av fransmannen Henrik av Anjou, som dock strax lämnade Polen. Vid det nästkommande kungavalet 1575 kandiderade Johan igen, men även denna gång föredrog polackerna en annan, nämligen den transylvaniske prinsen Stefan Batory.

Det var först 12 år senare som en svensk kandidat segrade i ett polskt kungaval. Det var när Johans och Katarinas son Sigismund 1587 utsågs till kung i Polen. När Sigismund dessutom ärvde den svenska tronen 1592, uppstod den situation som Kromer hade eftersträvat två decennier tidigare: den svenska och polska tronen innehades av en och samma person. Situationen såg, ur katolska kyrkans synvinkel, faktiskt bättre ut än om Johan hade suttit på de två tronerna. Sigismund var nämligen hängiven katolik, omgiven av kyrkliga rådgivare och villig att arbeta för Sveriges rekatolicering.

Inte heller detta företag blev framgångsrikt. Svenskarna, med Sigismunds farbror hertig Karl i spetsen, motsatte sig alla försök att återinföra den katolska tron i Sverige. 1599 avsattes Sigismund från den svenska tronen, huvudsakligen på grund av sitt katolska nit.

Försöken att rekatolicera Sverige med hjälp av en kung med katolska sympatier misslyckades således; motståndet från hertig Karl och det svenska lutherska prästerskapet var alltför starkt. Den kyrkopolitik som förts under Johans tid fick inga bestående resultat: kungens förhandlingar med Rom om en union mellan den svenska och den katolska kyrkan bröt samman, jesuiternas teologiska högskola tvingades stänga och de liturgiska förändringar som Johan genomfört avskaffades efter hans död.

Flera polska kyrkomän hade lagt ned möda på att förmå Johan att konvertera. Förutom Kromer, hade även den polske kardinalen Hosius skrivit både till Johan och till Katarina för att försöka uppnå en konversion. [43] Och från Polen hade flera jesuiter och andra präster skickats till Sverige. [44] Men majoriteten av de polska biskoparna ansåg uppenbarligen inte att det var en lämplig strategi att placera Johan på Polens tron; de ville hellre ha en garanterat katolsk kung. Vid kungavalet 1575 stödde de flesta av biskoparna därför den habsburgska kandidaten, kejsar Maximilian II. [45]

Kromer lyckades sålunda inte förmå de polska biskoparna att rösta på Johan, vilket torde ha varit hans syfte med En sann berättelse. Men Erik XIV fick i alla fall en plats i motreformationens historieskrivning.

Källor och litteratur

Andrén, Åke, Sveriges kyrkohistoria, band 3: Reformationstid (Stockholm, 1999)

Annell, Gunnar, Erik XIV:s etiska föreställningar och deras inflytande på hans politik, Diss. (Uppsala, 1945)

Backvis, Claude, "Histoire véridique de la piteuse aventure du duc Jean de Finlande et de la princesse Catherine", i: Revue des études slaves 29 (Paris, 1952), s. 16-33

Barycz, Henryk, "Kromer, Marcin", i: Polski Slownik Biograficzny, t. XV (Wroclaw-Warszawa-Krakow, 1970), s. 319-325

Davies, Norman, Heart of Europe: A Short History of Poland (Oxford, 1984)

Fryxell, Andreas, "Om oenigheten mellan Erik XIV och Johan III", i: Handlingar rörande Sverges historia ur utrikes arkiver, del 3, utg. And. Fryxell (Stockholm, 1839), s. 33-64

Garstein, Oskar, Rome and the Counter-Reformation in Scandinavia, vol I: 1539-1583 (Oslo, 1963)

Kakolewski, Igor, "Das Problem der Regierungsunfähigkeit und der Entthronung von geisteskranken Fürsten in der Renaissancezeit: Albrecht Friedrich, Hertzog von Preßen, und Erik XIV, König von Schweden", i: Der frühmoderne Staat in Ostzentraleuropa II, hrsg. von Wolfgang E. J. Weber (Augsburg, 2000), s. 90-106

Kromer, Marcin, Historyja prawdziwa o przygodzie zalosnej ksiazecia finlandzkiego Jana i krolewny polskiej Katarzyny (1570), utg. Janusz Mallek (Olsztyn, 1983)

Lager-Kromnow, Birgitta, "Johan III", Svenskt Biografiskt Lexikon, band 20 (Stockholm, 1973-1975), s. 182-199

Lager-Kromnow, Birgitta, "Katarina Jagellonica", Svenskt Biografiskt Lexikon, band 20 (Stockholm, 1973-1975), s. 779-782

Nowak, F., "The Interregna and Stephen Batory, 1572-86", i: The Cambridge History of Poland: From the origins to Sobieski (Cambridge, 1950), s. 369-391

Nyman, Magnus, Förlorarnas historia: Katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottning Kristina (Uppsala, 1997)

Svenska riksdagsakter jämte andra handlingar som höra till statsförfattningens historia, Serie 1, avd 1, del 2 (1561-1592), utg. K. Riksarkivet genom E. Hildebrand m. fl. (Stockholm, 1881-1889)

Uminski, J., "The Counter-Reformation in Poland", i: The Cambridge History of Poland: From the origins to Sobieski (Cambridge, 1950), s. 392-415